Godnatt Min Skatt

Jag gjorde allt jag kunde...

För att minnas, tar jag ett steg i taget.

 

Fredag 20/12 

Zac har haft konstiga anfall, med *nysningar. 

Han har gått ner i vikt & hans ena **öga rinner. 

Jag åker in till Blå Stjärnan, de tar blodprov & anser inte att det är akut

- så vi åker hem igen.

På eftermiddagen ringer veterinären & säger att han hade förhöjda värden på njurarna.. 

 

Lördag 21/12

Zac har fått fler anfall. Jag åker återigen in till BS. De lyssnar på lungorna & hjärtat,
känner igenom honom.

De tar mig väl någorlunda mer på allvar nu & lägger in honom på IVA.

 

Söndag 22/12

Samtal från veterinären om att Zac mår bra. Äter, pratar & går på lådan.
Inga anfall, men han hade "gjort något med tungan" som varade någon sekund.

Jag bad de att ha kvar honom,

ifall han var mer okej i situationen så kanske anfallen kom så de kunde se det själva..
Han hade högt blodtryck & skulle sätta in medicin för detta - och njurarna.

 

Måndag 23/12

Veterinären ringer och uppdaterar.

Inga anfall, han har ett fint allmäntillstånd & de har gjort ultraljud på njurarna
samt påbörjat medicineringen. 

Jag åker in för att hämta hem honom.

 

Tisdag 24/12

Har knappt sovit en blund.. Zac hade fyra krampanfall, på 12h.. 

Det ena värre än det andra.

Åker tillbaka med honom till BS.

Visar veterinären videoinspelning på krampanfallen.
Ta mig på allvar nu!

Inläggning, börja ge medicin mot kramperna.

Jag skickade ett långt mail till BS, på kvällen, innehållande påtryckningar
om vilka undersökningar jag ansåg att de skulle genomföra för att hitta sjukdomen.

 

Onsdag 25/12

Veterinären ringer & berättar att Zac inte haft några kramper.
Och i övrigt mår han bra. Äter, spinner, leker & pratar.

Han får stanna en natt till, så de kan gå över från intravenöst till tablettbehandling. 

 

Torsdag 26/12

Övergång till tabletter har gått bra, inga anfall. De berättar att de kan göra en CT

imorgon, frågar om jag vill hämta hem honom & komma tillbaka då.

Zac hatar transportering, jag vill inte utsätta honom för mer stress.. 

 

Fredag 27/12

BS ringer för att meddela att Agria godkänner skiktröntgen 

och att detta skall göras under dagen. Jag känner mig glad.
De kan hitta ett fel och göra honom frisk- Hoppet.

 

Kl. 17:01 kommer samtalet. 

Den iskalla Veterinären talar om att det är mycket aktivitet i högra hjärnhalvan.

Zac har en mycket elakartad & snabbväxande tumör i främre delen av hjärnan, troligen även i näshålan...

"Det finns inget att göra, avliva honom är det enda du kan göra. Vill du att jag gör det på en gång?"

- vart hennes hjärta försvunnit vet jag inte, men jag försökte att andas genom alla tårarna och nästan skrek att:

- NEJ, jag kommer in!!

 

Fina vännen Emma åkte med in, hennes man Christer passade Zenta under tiden. 

20:00 fick jag en extremt glad Zac i min famn! Han var i sitt ässe. Han var glad, nyfiken, kelsjuk. 

Vad han än gjorde så kunde man tydliga höra honom spinna.

Jag hade köpt med mig lite extra-god mjukmat, och Zac sluktade det med härlig aptit! :)

 

Denna veterinären sa att jag skulle kunna ta hem honom på medicineringen. Hon gav mig 20 minuter att tänka på saken..

Och tänkte, det gjorde jag. Observerade. 

 

"Förra veckan, när anfallen började.. Nysningarna. Det måste vara tumören, som ju spridit sig till  näshålan.

Han håller munnen lite öppen emellanåt nu, antagligen för att tumören vuxit ännu mer & han har svårare att andas genom näsan.

För varje dag som gått, har tumören vuxit..hur jag vet? 

För att varje ep-anfall han haft, har bara blivit värre. 

Han skakar lite på huvudet titt som tätt nu..

Kanske vax i öronen? Eller tumören? 

Han har ju haft brunt klägg som runnit från ena ögat. Tumören?"

Allt for igenom mitt huvud.

Han mådde BRA!

Men han var också märkbart påverkad av tumören..

Dessa symptom skulle bara bli allt värre, han skulle bli sämre..

Nu led han inte på något sätt. Han mådde så underbart bra som man bara kan. 

Mitt beslut var självklart. 

 

Min älskade lilla prins skulle inte få dö en på något sätt plågsam död.

Att låta honom gå över regnbågsbron nu, när han mådde så jävla bra..
.det var det enda alternativet.

Någonting annat skulle vara honom ovärdigt. 

 

 

Jag gav honom en påse mat till, vi skojade & pussades, 

han buffade mig med sitt huvud, spinnande & nöjd. 

Han tvättade sig om ansiktet, för att tacka för maten & tala om att den var till belåtenhet. 

Sedan lade jag honom ner i min famn, höll om honom hårt & talade om
hur mycket jag älskar honom,  hur tacksam jag är för att ha fått dessa 5 år med honom. 

Sa att nu ska du få jaga fåglar tillsammans med din mamma & din bror, i all evighet. 

 

Det kanske låter konstigt, men jag kände när han gick.

Det var som en liten elektrisk stöt i bröstet.

Som att en liten strimma av honom som satt sig i min själ, drogs loss
& flög iväg med hans själ. 

Jag höll honom hårt & kärleksfullt, med min mun mot hans huvud.
Sade "godnatt, min skatt."

Vysshade, viskade, pussade. Älskade.

Grät tyst, mina tårar föll - ner på hans huvud, på hans tassar. 

 

Veterinären konstaterade att hjärtat var tyst och lämnade oss. 

Emma var med mig hela tiden fram tills då.
Då ville jag vara ensam med MIN Zac.

När dörren stängdes bakom de rämnade allt. Det gjorde så ont!

Jag satt med honom i famnen länge, länge..smekte över hans underbara, lena päls.

Emma kom in & hjälpte mig att försöka få hans tassavtryck på ett papper.

Jag hade honom över axeln, så som han älskade att bli buren.
Kände hans kiss rinna över mig.. Brydde mig inte. 

 

Emma lade en filt över hans rygg & sedan lade jag honom fint i buren,
i en position jag vet att han älskar att sova i.

Det var dags att göra det jag verkligen inte ville. 

Lämna honom. 

"Det måste ju göras, så gör det nu." Gick igenom mitt huvud..

Jag gav honom en puss & sade godnatt. 

 

 

Jag har sällan varit så stark som jag tvingades vara under hans sjukdom.

Igår, speciellt. 

 

Ni förstår inte vad mina djur betyder för mig.
Ni känner inte mig. Ni försöker inte ens. 

De sviker aldrig, de finns där i gott & ont. De blir sura ibland, så blir även
jag. men vi släpper det fort & går vidare.

Ovillkorlig Kärlek.

Alla de gånger jag krossat en flaska för att ta mitt liv på ett så smärtsamt
sätt som möjligt, har jag tittat på Zac & Zeke

Och tänkt..."om jag dör, kommer de aldrig att få någon som tar så jävla
bra hand om de som jag gör".  

Jag har då istället satt mig i duschen och låtit vattendropparna tagit lite av
ångesten & smärtan med sig, på sin väg över min kropp, ner i avloppet.

För att de förtjänar allt det bästa i livet & jag vet att jag kan ge de det.

 

 

 

 

 

Åh jag lipar som bara den nu..
Fina vän så modigt gjort , de ska inte behöva lida det sista men det är tungt att ta beslutet , bävar inför det när det är dags för Sebastian att vandra vidare...
Kramar om dej vännen .