Tog kontakt med en hemlös herre i Nordstan för ca en månad sedan. 

Bara för att, helt ärligt. 

För att 90% av alla andra går förbi & blundar.

Resten av procenten är fördelade på polis/ordningsvakter/andra hemlösa.

Så jag ville ändra siffrorna lite.

Ge av det lilla jag har.. Mitt hjärta. 

I vilket fall..

Lasse är 58 år. Han är förtidspensionerad sedan 15 år tillbaka. 

Och för tre år sedan hade han ingen ork att kämpa emot samhällets nedtryckningar längre. 

Så han blev av med sitt hem.

Som om inte det vore nog, så tyckte inte hans familj (föräldrar, syskon) att han var bra nog, när det hände.

Så de klippte alla banden till honom.

Jag frågade Lasse om han ville ha något att äta eller dricka. 

(Ge pengar gör jag nämligen inte, principsak.)

Men det ville han inte, för han hade fått sin pension samma dag.

Ganska hyfsad inkomst ändå, sa han.

Han tackade så fint så, för mitt erbjudande.

Vi satt en bra stund och bara pratade.

Han berättade om hur en dag ser ut för en hemlös. Inte särskilt spännande, och alla dagar är näst intill likadana.

Han har ett rum han får sova i, men toalett & allt annat delas med andra.

- Har ni någon koll på det? 

Alltså..har ni sett det ur deras synvinkel? Eller bara ur er egen, där de är bottenskrap i samhället..?

Borde låsas in?

Det är tragiskt. Han hade försökt att få rätt hjälp, jättelänge. 

Alltid blev han nekad vård. 

Så ser vårat Sverige tyvärr ut, om ni bara öppnar ögonen lite mer..

För att vara sjuk här, måste man vara fruktansvärt frisk.

Stark. Man måste ha någonting att kliva upp för på morgonen.

Vissa dagar känner jag för att bara vända mig om & dra täcket över huvudet.

Det gör vi alla. 

Så vad är skillnaden mellan de & oss?

Är det bara att "de" har ett svagare psyke? 

Jag vet inte. Säkert är det också olika för alla. 

Jag kan bara tala för mig själv, och det gör jag här & nu. 

Jag har ett starkt psyke, jag är stark.

Jag har mina svaga stunder & de må se annorlunda ut jämfört med andras,

men jag är inte svag. Inte på långa vägar. 

Ändå stod jag där vid skiljevägen en dag, efter att ännu en gång blivit nekad.

Åt ena hållet fanns den snåriga stigen kamp.

Åt det andra hållet, var den asfalterade vägen fördärv.

Och jag var så fruktansvärt trött på att snubbla på alla rötter på kampens stig.

Jag kände bara att det var lönlöst. 

Jag hade skrapat upp min kropp så många gånger, 

under så lång tid, att det inte fanns plats för fler skrubbsår.

Så jag började gå in på fördärv istället.

Jag släppte på alla mina värderingar, sket i vilket. Det var så mycket lättare att gå på den vägen. Det var ganska dimmigt.. Men! 

Jag kunde springa & blunda, utan att trilla.

Men den vägen blev snabbt gammal & anledningarna till att jag hållt mig borta ifrån den innan, började återigen synas.

Det var inte jag, att gå där.

För att ha ett grumligt sinne i dimma, är värre för mig än att snubbla & slå mig.

Eftersom att jag är så stark, kan jag ju trots allt resa mig igen.

Jag ser en stig ta form bredvid vägen, och jag börjar långsamt gå in på den.

För vem vet om jag någonsin får den chansen igen.

Jag har redan snubblat igen, jag slog mig hårt.

Roten var det någon som slängde ut framför mig. Än så länge så blöder mina sår, men jag vet att jag tids nog kommer resa mig igen.

Jag har aldrig varit särskilt duktig på att avsluta saker, och nästa rot kan vara något som får mig att stå vid den skiljevägen igen. 

Sådant vet man aldrig innan..

Men jag ska göra mitt bästa för att stanna kvar på kamp. Lära mig att fortsätta stå, när rötterna är utslängda av andra. 

Jag kan inte veta idag, om jag är en av de som kommer vandra på fördärv i framtiden. 

Det är så lätt hänt. Även i Sverige.

Om ändå alla kunde se det..